– Det behövs en ny frihetlig, politisk rörelse i Sverige för att göra upp med all identitetspolitik, skriver Ilan Sadé, Lena Malmberg och Mikael Flink på UNT Debatt den 19 juli.

Många inom det svenska etablissemanget hyllar och uppmuntrar aktivister som protesterar mot vad de kallar den strukturella rasismen i samhället. På högst tveksamma grunder vill man sätta bilden av ett Sverige där minoritetsgrupper av olika slag blir förtryckta och att samhället har en plikt att positivt särbehandla dessa grupper. Tillhörigheten till en undergrupp i samhället görs allt mer betydelsefull, på bekostnad av den överbryggande samhörigheten i vårt land.

För den politiska vänstern har identitetspolitiken blivit den nya klasskampen. Kommunisterna kategoriserade i början av 1900-talet individer som förövare eller offer baserat på om de ägde kapital eller ej. Dagens svenska socialister har hittat ett antal andra parametrar för att kategorisera förövare och offer, såsom hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning, ålder och religion.

Den svenska statsapparaten genomsyras av dessa idéer. Socialdemokraterna har helt dominerat svensk politik under snart 100 år och har anammat identitetspolitiken med hull och hår. De etablerade borgerliga partierna har delvis gett vänstern fritt spelrum i dessa frågor och delvis faktiskt själva anammat de destruktiva idéerna. Därför kommer de hela tiden att ge vika för olika typer av krav, vilket exempelvis den senaste tidens våg av hyllningar till den så kallade Black Lives Matter (BLM)-rörelsen visar. BLM är ett kollektivistiskt och våldsamt fenomen som har fått allt fler människor att överfokusera på hudfärg vilket ökar motsättningarna i samhället. Det sista Sverige behöver är ytterligare polarisering – särskilt en polarisering som hela tiden ökar p.g.a. krav på särbehandling.

Ett exempel på hur snedvriden debatten har blivit är Bilan Osmans text i Expressen (30/6) under rubriken ”Sverige har varit vithetens högborg”. Osman påstår, utan saklig grund, att minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden, samt att minoriteterna skulle tjäna mindre än majoritetsbefolkningen för samma arbete. Statistiska skillnader förklaras automatiskt med förtryck och diskriminering. Allt blir en fråga om hudfärg, snarare än individens ansvar, agerande och prestation.

Det behövs en ny frihetlig, politisk rörelse i Sverige för att göra upp med all identitetspolitik. Den rimliga utgångspunkten är att det inte finns, och aldrig någonsin har funnits, något perfekt samhälle när det gäller likabehandling och frånvaro av diskriminering, men att det svenska, västerländska samhället faktiskt är en anständig modell med många förtjänster som är värda att försvara.

Lösningen på fattigdomen i kommunistiska länder var inte mer kommunism, kollektivism och planekonomi, utan det motsatta: frihet och individualism. Lösningen på gruppers underprestationer och relativa fattigdom i Sverige är inte mer ömkan, allmosor och kvoter, utan det motsatta: eget ansvar, lika villkor och att se varje samhällsmedlems individuella styrkor och förmågor.

De etniska motsättningar som finns i Sverige är orsakade av de politiker som har suttit och sitter vid makten. Det ligger i sakens natur att de inte kommer att kunna lösa dessa motsättningar. Framförallt när de inte ens vill kännas vid att de bär ansvaret för problemen och dessutom utlovar mer kollektivism och mer identitetspolitik.

Medborgerlig Samling vill bygga ett samhälle som belönar mod, flit och kreativitet, istället för att dela in befolkningen i minoritetsgrupper som ska ges olika grad av särbehandling. Svenska folket förtjänar bättre. Svenska folket behöver inte reduceras till vare sig offer eller förövare.

Ilan Sadé, partiordförande Medborgerlig Samling
Lena Malmberg, demokratipolitisk talesperson Medborgerlig Samling
Mikael Flink, distriktsordförande Medborgerlig Samling Stockholm

”Identitetspolitiken är den nya offerkulturen”