• Kärnverksamheten främst – låt medborgarna finansiera kultur- och föreningslivet istället för staten
• Inga bidrag till etniska eller religiösa föreningar
• Slopa enprocentsregeln
Kärnverksamheten främst – låt medborgarna finansiera kultur- och föreningslivet istället för staten
Medborgerlig Samling anser att kultur, fritidsaktiviteter och föreningsverksamhet ligger utanför det offentligas kärnverksamhet. När stat, region och kommun anslår stora medel till den ideella sektorn uppstår ett osunt beroendeförhållande till statsmakten. På detta sätt har delar av det svenska civilsamhället korrumperats ideologiskt och blivit något av en förlängd arm till statsmakten.
Medborgerlig Samling avser att genomföra omfattande skattesänkningar som lägger pengarna och makten som krävs för att driva kultur- och föreningslivet i medborgarnas händer istället för statens. Undantag ska göras för barn- och ungdomsverksamhet samt idrottsrörelsen där det finns särskilda skäl för offentligt stöd. Anläggningar vars användning riktar sig till skolor och allmänheten, utan krav på delaktighet i föreningar, kan finansieras på kommunal eller regional nivå.
I huvudsak bör offentliga bidrag ersättas med skatteavdrag för donationer av privatpersoner och företag. På så vis kan medborgarna själva avgöra vilka organisationer och föreningar de vill stödja, istället för att det beslutet tas av staten.
Inga bidrag till etniska eller religiösa föreningar
När det gäller till exempel trossamfund och etniska föreningar innebär dessa bidrag att krafter som är extrema och separatistiska i förhållande till samhället i stort får en dominans och blir legitima företrädare för grupperna ifråga. Bidrag till etniska- och religiösa föreningar ska därför inte förekomma.
Slopa enprocentsregeln
Idag har Sverige en princip som stipulerar att en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnad
av fastigheter, infrastruktur och offentliga miljöer ska spenderas på konstnärlig utsmyckning. Regeln
tillämpas bland annat inom Uppsala kommun.
Eftersom regeln är ett rent konsumtionsmål, utan förankring i innehåll och nytta i projekten, så
bör den avskaffas. En välritad byggnad behöver inte ytterligare försköning med konstverk, och en
illa ritad byggnad kan aldrig räddas med hjälp av konst. Det är heller inte svårt att hitta exempel på
storskaliga offentliga dekorationer som tycks inhandlade enbart för att man ska kunna visa att man
följt enprocentsregeln.
Hur mycket man än brinner för offentlig konst så måste kärnuppgifterna prioriteras. Vi bör därför
verka för att slopa enprocentsregeln och istället använda en omvänd princip: om utsmyckning är
påkallat bör den få maximalt en procent av en projektbudget.